Intervju med TEC-kungen Tobbe!

Det är nu tre dagar kvar innan Täby Extreme Challenge startar, iaf för oss som kör 200miles som tjuvstartar ett dygn innan dom andra. Jag är nog inte den enda som är nervös för starten i detta underbara lopp, så vad gör man åt det? Bästa saken jag kom på var att ta ett snacka med Tobbe som vann TEC 200miles förra året på 40h 50min. Tänkte att det kanske inte bara är intressant för mig så lägger därför upp en intervju här så alla får möjlighet att ta in extremt bra tips inför stora utmaningar!

Jag ger er Torbjörn ”Mr. 200miles” Gyllebring!

tobbe3
Från TEC förra året, har för mig att han såg undrandes ut då han tyckte jag borde vara ute på banan och springa 🙂

 

Vad har du för träningsbakgrund?

Jag spelade golf när jag var typ 12-15, och fick tidigt konstaterat att jag hade dåliga knän.

Sprang min första mil (Midnattsloppet) motvilligt och på rent grupptryck 2007. Kunde inte gå på flera dagar efteråt på grund av ont i ovan nämnda knän. Lovade att aldrig göra om det… gjorde om dumheten 2008 med liknande resultat.
2009 så hamnade jag på grund av ett förlorat vad på startlinjen till Göteborgsvarvet, hade mestadels tränat genom att ta långa promenader, men det gick det med.

Hittade lugn och tid att sortera ut mina tankar ungefär där någonstans. Långpass (eller i alla fall långsamma pass) var mina bästa, egentligen enda pass. Löpning för mig blev i den vevan ett sätt att sortera tankarna, komma till freds och jobba igenom oro, frustration och få perspektiv.

Då är det ju bra att springa långt. Började drömma om att springa Stockholm Marathon, för det mindes jag att min faster hade gjort när jag var liten. Målgången på Stockholm Marathon 2010 är fortfarande ett av mina starkaste löparminnen det betydde mycket
på många plan att ha tagit mig igenom inte bara 42km utan träningen innan, att klarat det där som var så stort och omöjligt.
Att kunna höra av sig till faster och säga ”nu är vi två i släkten som gjort det här”.
Hur hittade du TEC?
Vad gjorde att du anmälde dig till TEC första gången?

Bytte jobb och blev kollega med en gammal klasskamrat från KTH som orienterat på hög nivå, trixat på med multisport och som glatt tyckte att det var ju väldigt gulligt att jag sprungit marathon, men borde jag inte testa en riktig utmaning?

Jag förstod inte vad han pratade om. Jag hade ju precis gjort bland det konstigaste jag kunde tänka mig. Kunde inte riktigt föreställa mig att vanligt folk skulle ens tänka tanken att springa bortom dom där 42km. Han pekade glatt på TEC 100miles och jag förstår ännu till denna dag inte hur han övertygade både mig och två andra kollegor om att det var en strålande bra idé att ge sig på något sådant.

(Tobbe sprang TEC 100miles första gången 2011)

tobbe4
Starten från 2014 när jag var där som funktionär
Varför kom du tillbaka till TEC?

Ultrafamiljen! Stämningen.
Det kändes direkt att ultra var inte som annan löpning. Inga vassa armbågar, inga stora egon. Inga divaltiteter. Alla bara delade spår på en magisk resa mot sin egen gräns, med sig själv som främste mottävlare. Att springa genom en natt, höra fåglarna börja kvittra och se solen gå upp. TEC är som livet i miniatyr, det är glädje, sorg och kamp. Det är tårar och dårar. Det är liv och det är den bästa ”bli sams med dig själv”-kurs man kan gå. Antingen möter man sina demoner och kramar dem där ute i skogen, eller så kliver man av.

TEC (och ultralopp generellt) svällar över av värme och gemenskap, man är ensam, men tillsammans.

DSCF3781
Från första året 2009 där jag körde, plockar här på migenergi med underbara Lisse och MarathonMia bakom ryggen. Underbar stämning vid varvning helt klart!

Förra året var första gången 200miles kördes, vad fick dig att anmäla dig?

Jag vill svara ”äventyret”, att testa mina gränser. Att se precis hur konstigt det blir andra natten utan sömn. Delvis är det sant, en annan bit av sanningen är att jag inte vågade springa 100miles då jag var rädd att göra någon besviken om jag inte persade igen och det lät som det skulle göra så ont att gå under 16:25.

Det är komplicerat helt enkelt, men nyfikenheten och äventyret tog över. Och för det är jag innerligt tacksam.

Vad hade du för matstrategi? Hur fungerade den under loppet?

Jag har en väldigt enkel basstrategi som jag brukar sammanfatta som ”racevälling och smågodis” planen är helt enkelt att dricka Hammer Perpetuem eller Sustained Energy och toppa med en gel emellanåt när energin dippar.

Så kör jag så länge det håller. När det smakar för mycket kartong så dricker jag Ginger Ale eller till nöds Cola. Jag försöker generellt undvika allt som behöver tuggas då min mage inte riktigt fortsätter vara min kompis om jag äter.

Det är ett recept som fungerar bra för mig, och jag kan villigt erkänna att Perpetuem kanske inte vinner några smakpris men den är konsekvent i smaken. Den blir varken bättre eller sämre efter 40 timmar, eller nästan 28st flaskor…

När var det som tyngst under loppet?

Varv 21. Det var sent andra natten och jag misstänker att jag hade slarvat med energin. Trött och vimsig som jag var fick jag för mig att jag skulle unna mig att gå lite, somnade nästan gående och höll på gå i diket. Inte en utan två gånger.

Det varvet kändes som det aldrig skulle ta slut, väl inne vid varvning så var fixen att ta några extra muggar cola, det är ju socker + koffein, extra gel, kaffe och salttabletter med koffein…

Två km senare var jag på banan igen. Och sedan rullade det på utan större bekymmer.

Vad var det jobbigaste under loppet?

Att mentalt vilja fortsätta och att hantera små skitsaker som efter många timmar i spåret känns som riktiga problem. Den enkom största utmaningen är att behålla disciplinen, att fortsätta äta och dricka. Att gå på rätt ställe och att inte hänga kvar i det varma mysiga tältet.

Förutom att nästan gå ned i diket så var det riktigt jobbigt när jag känner att jag susar fram och ett glatt gäng kommer och går förbi mig. Det var en bra väckarklocka och även om det gjorde så ont att ändra steget till ultragång att jag grät så var det också nog tursamt att jag gjorde det just då. Tempot gick upp, och efter inte allt för lång tid kunde jag ”springa” (allt är ju relativt) vidare. Men just i stunden. Jobbigt.

På vilket sätt försökte du hantera mentala svackor?

Jag upprepade två saker för mig själv:
1) Tobbe, du har valt det här själv. Sluta gnäll och gör klart.
2) Du är bara trött. Trött är ingen anledning att ge upp.

Den senare plockade jag upp från någon intervju med Emilie Forsberg, och den sammanfattar väl rätt bra hur jag väljer att se på saken. Det finns många goda skäl att ge upp, exempelvis om något faktiskt håller på att gå sönder. Men trötthet, mentalt och muskulärt är inte ett godtagbart skäl.

Hur kändes det att gå i mål?

Magiskt. Ofattbart. Oförglömligt.
Jag har svårt att sätta ord på det, men det är ett ögonblick som etsat sig fast. Fullständig lycka.

tobbe2
Såg inte alltför trött ut iaf 🙂 Foto: Daniel Becker 

Varför springer du inte i år?

Efter förra året så hade jag väldigt svårt att komma tillbaka till träningen, jag hade inga direkta mål efter TEC200 och jag sprang så långt över vad jag själv hade förväntat mig att jag spenderade hösten med att leta efter både löpsug och nästa grej. Såhär i backspegeln borde jag väl ha lagt in något mer på året och inte haft årets första lopp och årsmålet som
samma händelse.

Delvis är det nog också så att jag vill värna magin, vi bröt ny mark förra året. Det var speciellt, vi visade att det gick. Att göra det igen kändes under väldigt lång tid som att det skulle bli något väldigt annorlunda. Inte ett äventyr, utan nästa gång kommer det ju handla om prestation på ett annat sätt. Kanske kapa dom där 2 minuterna per varv som krävs för att gå sub40. Timmar.

Om jag är sugen nu? Jo. Men det får vänta, har några andra äventyr att ta tag i först.

Vad svarar du på personer som reagerar ”Springer du 100/200miles!!?! Det är ju lång sträcka att köra bil!”

Lite som när någon sa: 32mil! Det är ju som Stockholm -> Jönköping med tåg!
Samma svar på båda: Det är precis lika långt till fots! 

tobbe
Men frågan är om den där Tobbe är liite galen ändå? 😉 Foto: Henrik Pehrson

Bästa avsnittet kommer nu.
Välkommen till Tobbe Tipsar!

Det finns några saker som jag brukar försöka hålla i bakhuvudet. Ultra handlar inte om att göra rätt, det handlar om att undvika fel. Låter kanske märkligt men det som ställer till problem är oftast småsaker som blir fel och inte åtgärdas, springer man 5km så
är sten i skon obekvämt men inget man stannar för. Är något obekvämt och du har hundratals kilometer framför dig så stannar du och fixar det. Små problem växer över tid.

Rutiner. Rutiner. Rutiner. Oavsett om du använder klocka eller landmärken se till att du kan gå på autopilot och inte behöver fundera så mycket på om det är en gåbacke, en ätbacke eller en drickabacke.

Jag brukar skapa rutiner för att fira vid jämna mellanrum, exempelvis hade jag ”50miles kaka” nu senast, det var det enda jag egentligen tuggade men det var också något att se fram emot, kaka och energidryck, bara några varv kvar.

Det börjar inte förräns du är halvvägs.
Det är halvvägs kampen börjar, fram tills dess är målet bara att så bekvämt som möjligt ta sig dit, lugnt och behärskat.

Starta långsamt. Nej. Långsammare.
Den stora majoriteten av alla löpare startar för snabbt och får långa perioder av gång där timmarna rinner iväg. Det är lätt att känna sig stark och vilja dra nytta av den energin tidigt, det är ofta dyrköpta sekunder. Att exempelvis öppna i 6:30 tempo på 100miles är mer än tillräckligt för att med marginal gå under 20timmar. Generellt så kan man säga att i ultra vinner den som saktar ned minst.

Kontinuerlig träning över hjälteinsatser. Det är mycket viktigare att få kontinuitet i träningen än att få in några hjältepass emellanåt. Det är rent generellt bättre att konsekvent springa 50km i veckan, varje vecka än att springa 50km varannan helg och ha ”löpvila” därimellan.

Kom ihåg att le.
Även när leendet ser ut som en grimas, tappa inte bort löpglädjen och viljan att gå vidare. Kom ihåg ditt varför, vad det än är.

Spring ditt lopp. Det är lätt och lockande att hänga med en klunga, det är socialt och mysigt. Men var inte rädd för att släppa den,
eller dra ifrån. Lyssna på din kropp och följ din energi, troligtvis kommer det svänga flera gånger under resans gång. Var nöjd med det.

Tjorva inte till det.
Ha en enkel plan och ge dig själv möjligheter för anpassning. Planera inte långa pauser, klädbyten, skoskifte och massage. Varje extra moment kostar både tid och energi. Och det är ytterligare möjligheter att något ska gå fel. Basplanen bör vara att springa i ett par skor, att varje varv plocka upp en given mängd energi (som du redan lagt i påsar eller liknande) och att inte stanna förräns det är klart.

Sedan så vill du ha alternativ energi utifall att ditt primärval av någon anledning inte längre vill sig. Du vill ha möjlighet att byta skor om fötterna sväller, eller något annat går galet. Möjlighet till ett varmt ombyte är bra.

Men du ska inte planera för de här sakerna. Måste du, så måste du. Men planera inte för det, planera för möjligheten.

Håll dig i rörelse.
Tål att upprepas. Stanna inte. Det är fantastiskt mycket svårare att komma igång än att inte stanna. Det finns naturligtvis giltiga skäl till att stanna… men håll det kort.

Håll koll på vätskan.
Det är mer sannolikt att du dricker för mycket än för lite, speciellt om du likt mig förlitar dig på flytande energi. Jag brukar försöka inleda med att blanda energin starkare (dubbel styrka eller mer), testa dig fram till vad som funkar för dig.

Varva snabbt.
En minut i depån är en kvart eller halvtimme på sluttiden. Använd sträckan ned mot varvning för att mentalt förbereda dig på vad som
behöver hända när du är inne i tältet och se till att få det gjort så snabbt som möjligt. Kramas och tacka funkisarna, men gör det i farten.

Ha kul, var snäll mot dig själv.
Säg bara snälla saker till dig själv, du gör så gott du kan. Jag lovar, du sparkar inte på dom där rötterna för att jävlas med dig själv.

Bestäm dig. Och öppna inte kanske-dörren, tvivla inte. Gå in helhjärtat för add du är där för att springa distansen, oavsett vad den är.

”Jag ska springa 200/100/50 miles!” inte ”Jag ska försöka, kanske ta mig runt”. Tvivlen kommer endå, bjud inte in dem till festen.

Stort tack till Tobbe!

Många exemplariska tips att använda i sina egna utmaningar, eller om du själv blev sugen på att köra TEC kanske? Jag rekommenderar det! Om inte annat kan man testa på stämningen genom att dra dit i helgen och jobba som funktionär vilket jag gjort ett par gånger, klart värt det! Man får ju hänga med MarathonMia och bara det är ju najs 😀

Ok… 3 dagar kvar…

täbystart

3 reaktion på “Intervju med TEC-kungen Tobbe!

  1. Pingback: Tänk inte, bara gör! | 42 km

  2. Pingback: Cıvata

  3. Pingback: Buy Cheap NBA 2K17 MT

Kommentera